Inspiration

Jag har under ett halvår nu försökt skriva. Alltså skönlitterärt. Innan dess har jag i flera år tänkt på att jag skulle vilja skriva men inte kunnat ens börja. De sista månaderna har jag börjat och börjat, skapat små texter som jag varit mer eller mindre nöjd med, men för det mesta inte känt att jag har haft något som kan kallas för inspiration.

När man läser om skrivande eller lyssnar på intervjuer med författare kan man få intrycket att inspiration nästan är något fult. Det handlar bara om att slita på byxbaken, sitta vid datorn eller med pennan och skriva, skriva, skriva. Göra jobbet, som om det var vilket jobb som helst. Nu hårdrar jag väl det, men det som sägs rent ut är i alla fall att man inte ska förlita sig på inspiration. Då kommer man inte att skriva mycket.

Men jag tänker att skrivandet, det skönlitterära skrivandet, är som ett kärleksförhållande, där inspirationen motsvarar en förälskelse. I förhållandet behöver man förälskelsen som startskott, och man behöver den som minne att falla tillbaka på under åren som kommer, man behöver kunna blåsa på den lilla gnistan då och då och få den att flamma upp så att man får kraft att fortsätta. För nära relationer är jobbiga. Och det är jobbigt att skriva, skriva, skriva. Det där hårda arbetet. Till det behöver man inspirationen - som inspirationskälla, tänkte jag nu. Lite paradoxalt, nästan. Åtminstone minnet av inspirationen måste man ha. 

Jag har nästan helt saknat upplevelser av inspiration i mitt skrivande. En gång fick jag en kick av att läsa en text av Marguerite Duras. Den var omvälvande i att den var så avskalad och liksom meditativ. När jag hade läst den skrev jag med känslan av att det fanns något inom mig som jag inte visste vad det var förrän jag såg orden på papperet. Det var härligt. Befriande.

Idag lyssnade jag på en podcast som inte alls handlade om skrivande, men den gav mig en massa känslor och tankar som bråkade om utrymmet inom mig. Plötsligt fick jag lust att skriva. Och jag skrev ett par sidor i ett enda flöde. Det var som att jag tecknade ner tankar som uppstod i min hjärna av sig självt, utan att jag medvetet frambringade dem. Det blev poetiskt och i sin helhet väldigt obegripligt. Men jag älskade det, för det var på något sätt sant.

Det kanske är det som är inspiration - det sanna?