"Tvillingsjäl" tack vare oxytocin

Idag funderar jag över hur det kan komma sig att den person som stod mig närmast av alla under mer än tio år plötsligt känns som en främling. Det är alltså mitt ex jag syftar på.

Jag har en hypotes.

Jag läste nyligen en bok om "love addiction", på svenska "kärleksmissbruk" eller "kärleksberoende". Där beskrivs det hur hjärnan översvämmas av dopamin och oxytocin när man blir förälskad. Dopaminet gör en hög, man blir glad och överaktiv, får svårt att tänka på vardagliga saker som att äta och sova. Oxytocinet får en att känna sig väldigt trygg och intim med den andra personen, man kan uppleva det som att man är tvillingsjälar.

När man är kärleksmissbrukare söker man kickarna som man får när dopamin och oxytocin spolar igenom hjärnan, ruset av att den andra personen är "allt" för en. Och tror att man är "allt" för den andra - vilket man kanske är ifall även den andra är kärleksmissbrukare.

Det jag tänker nu är att jag har varit fast i att uppsöka detta rus under mina år med den som nu är mitt ex. Då kändes han som det enda som var riktigt betydelsefullt i mitt liv, och han var den ende som stod mig riktigt nära. Nu har jag "tänt av" från dopamin och oxytocin i och med att vi inte har med varandra att göra längre. Och jag ser verkligheten. Nu inser jag att jag aldrig kände honom ordentligt och att han aldrig såg mig.

Såklart överdriver jag lite nu. Är man tillsammans med någon i tolv år så lär man ju känna den personen. Men kontrasten till vad jag trodde att jag visste om honom, den är så stor att jag nu tycker att han är en komplett främling. Jag tyckte liksom att jag var inne i hans själ, eller att vi tillsammans delade en och samma själ. Nu inser jag att vi var två separata individer som försökte få några glimtar av varandra, medan vi lekte leken "Tvillingsjälar". Jag ska försöka avhålla mig från att leka den leken igen. Det blir inte bra. Inte om man tror att det är på riktigt.