Hänger lugn och mognad ihop?

Jag har ägnat ett antal kvällar åt att hämta ner de dagboksinlägg jag för tio år sedan skrev på sajten Haket när jag hängde där jämt. Det är ett skribentforum där de flesta är yngre än jag. Och nu kom jag från ämnet, för det jag skulle prata om var egentligen min dagbok som jag då skrev där. Ordet "blogg" hade inte blivit etablerat på den tiden, så det var "dagbok" det hette, och fortfarande heter det så.

Det här var 2003 - 2006, och jag förvånas över hur ung och naiv jag ger intryck av att vara. Över hur omogen jag var när det gäller kärlek och relationer. Och över hur lättvindigt jag lämnade ut i princip allt om mig själv. Jag hade inte läst den här dagboken på ett antal år och mindes inte att jag skrev på det sättet. Blev lite lätt chockerad av det. Samtidigt som jag avundas den jag var då, eftersom jag längtar efter att skriva om "allt" nu men inte vågar. Men jag vill inte vara den jag var då, för hon hade problem! Ojoj, vad mycket livet gick upp och ner, det var en berg-och-dalbana mest varje dag... Jag har helt enkelt mognat nu. Och lugnat ner mig.

Frågan som infinner sig när jag kommer så här långt är: Måste man lugna ner sig för att kunna mogna? Eller är lugnet något som kommer med mognaden? Kärnan i frågan är nog om lugn och mognad alltid kommer tillsammans. Låter ju ganska tråkigt egentligen. Och hon, där på Haket 2005, skulle nog tycka att jag lever ett tråkigt liv nu, tolv år senare. Fast hon skulle säkert vara avundsjuk på min ekonomiska situation, som är ganska bra, till skillnad från hur det var då. Och hon skulle gilla att jag håller på och skriver skönlitterärt och målar. Så kanske skulle hon ändå vara rätt nöjd med mig. 😄