Livets upp- och nedgångar

Nuförtiden är det populärt att hitta på "nästan"- eller "liknar"-diagnoser inom det psykiatriska fältet. En bekant till mig fick till exempel nyligen diagnosen "atypisk autism". Atypisk kan ju nästan vara vad som helst, så gränsen är ju då väldigt flytande.

För egen del har jag under mitt vuxna liv haft både upp- och nedgångar i humör och ork, men jag lider inte av bipolär sjukdom. Jag har aldrig varit manisk. Däremot har jag haft perioder av depression, mer eller mindre uttalad. Förr kunde jag även komma in i perioder där jag blev det man kallar hypoman, alltså ett förhöjt stämningsläge som är lite mer än bara glad. Man pratar ivrigare, sätter igång med fler projekt än genomsnittspersonen osv. Folk gillar ofta att vara i närheten av någon som är hypoman, man är glad och rolig och inspirerande.

Det var längesen jag hade en hypoman period nu. Och jag har inte heller varit nedstämd under någon längre period. Däremot har jag haft perioder med mer eller mindre mental ork, vilket även spiller över på min fysiska ork. Jag kom helt nyligen in i en period av mindre ork, vilket känns knäckande eftersom jag innan dess har mått ovanligt bra under ett halvår eller så. Jag hade faktiskt inte mått så bra på tio år! Det finns vissa yttre omständigheter i mitt liv som gjort att min stress har sjunkit, och jag trodde att nu när saker och ting hade ändrats så skulle jag för alltid må så här bra. Tji fick jag.

Nu har jag hoppat av en konstkurs, jag har hoppat av en högskolekurs, jag har sagt nej till möjligheten att vara med i en scenproduktion och jag har gått ner i tid på jobbet. Dessutom ligger mitt skrivande, mitt målande och mina promenader mer eller mindre på is. Jag har helt enkelt bara energi just nu till att jobba och vila. Möjligen träffa en kompis då och då.

Jag har vid två tillfällen, av två olika läkare, fått diagnosen kroniskt trötthetssyndrom, vilket även kallas ME. Somliga skulle säga att det är den sjukdomen som ligger bakom, att jag har varit för aktiv nu ett tag och nu kommer bakslaget bara för att jag inte passade mig. Så kan det ju vara. När jag läser vad jag skrev ovan tycker jag att det ser ut som att jag faktiskt höll på med för mycket saker innan nedgången... Men idag kom jag att tänka på att det kanske även finns en annan förklaring. Något i min hjärnkemi kanske gör att min ork helt enkelt går i vågor, oavsett hur jag försöker hålla balansen i livet. Kanske ryms detta något inom någon diagnos i stil med "atypisk bipolär sjukdom", jag har inte lust att googla.

Om min idé stämmer så kommer jag aldrig att kunna styra min ork genom att vara vaksam på ifall jag håller mig inom min kapacitet och inte gör för mycket. Det kommer ändå att komma bakslag. Känns jävligt deprimerande. Men det är ju en verklighet för alla som faktiskt lider av bipolär sjukdom att de där tillstånden avlöser varandra. Nu finns det ju mediciner för bipolär sjukdom, fast kanske hjälper de inte alla. Och jag tror det är jobbiga biverkningar. Jag ska nog ändå vara glad att jag "bara" har det här problemet med hög/låg energi. Tror jag. Allt är relativt. Om man jämför sig med de som har det sämre är det en tröst, jag ska sluta jämföra mig med "normala" människor. (Finns de?)