Existentiell ensamhet

Jag har en teori om känslan av ensamhet. När vi föds har vi ingen jaguppfattning, vi känner oss helt sammansmälta med omgivningen. I takt med att vårt medvetande utvecklas börjar vi separera ut oss från världen. Ett jag uppstår.

I samma stund som vi känner att "jag" finns kommer också känslan av ensamhet. Vi är avskilda från det andra, från omvärlden, från den som ger omsorg. Det kan vara en skrämmande upplevelse. Om vår vårdgivare dessutom är kyliga och avståndstagande i sitt sätt förvärrar det känslan av ensamhet.

Under resten av våra liv söker vi nu efter den där ursprungliga känslan av enhet och sammansmältning. Vi söker den i relationer och vi söker den i kulturupplevelser, vi söker den i naturen och i religionen, kanske i droger. Och framförallt distraherar vi oss för att inte märka att vi är ensamma, avskilda. Skrollar i mobilens Facebookflöde, till exempel.

Den här teorin bygger på både psykologiska teorier och på forskning i neurologi. Existentiell ångest finns också beskrivet i filosofin. Men det jag inte har hittat någon annanstans än så länge är beskrivningen av det där ångestfyllda ögonblicket under spädbarnstiden när vi upptäcker att vi svävar fritt i ett ingenting; ångesten över att vara ensam i universum, och att det är kopplat till utvecklingen av ett jagmedvetande.

Jag tror att man kan kontakta sin ursprungliga existentiella ångest som vuxen, inkorporera den i det man vet om livet i mogen ålder - och uppleva lättnad när känslan har lagt sig. Det är hemskt att skåda den nakna tomheten, men sen bearbetar hjärnan paniken från spädbarnstiden och lägger till all erfarenhet om att det ordnar sig ändå. Det visste vi ju inte då. Men nu vet vi det.