En vinter i Göteborg är som en dålig relation

Idag när jag satt på spårvagnen till jobbet kände jag mig plötsligt så trött. Det var inte det att jag har sovit för lite, för jag har fått de timmar jag behöver. Det var en annan trötthet, en som kom av en lång tids plåga. När jag steg av vid Brunnsparken och kom ut i småregnet och den hårda blåsten började jag nästan gråta. När ska det ta slut?! Det kalla vädret.

En vinter i Göteborg är som en dålig relation som man inte kan ta sig ur. Man biter ihop och härdar ut och hoppas på att det ska bli bättre. På att den andra ska ändra sig. Att det ska bli vår och så småningom sommar.

Det blir så tydligt hur jobbigt det är när det blir bättre ett tag och sen kommer det ett bakslag. Som den här våren. Vi hade varma, fina dagar när man faktiskt kunde sitta ute. Det kändes som att man kunde pusta ut, nu skulle våren ta hand om en och allt skulle bli bra. Men så blev det inte. Det blev kallt igen, till och med snöblandat regn på sina håll. Jag som har sommardäck, hjälp! Och än en gång biter man ihop, men nu går det sämre eftersom hoppet hade väckts. Man hade börjat slappna av, sänkt garden mot det jobbiga.

Fast vädret vinner ändå över dåliga relationer, för vi vet ju faktiskt att det blir vår, och längre fram sommar. Det sköter lutningen på jordaxeln om. Är det den som är vår gud?