Hoppas på vänskap eller bryta helt?

Jag befinner mig i ett slags limbo när det gäller min förra relation. Han vill inte ha kontakt med mig, för han har det för jobbigt just nu, säger han. Att hålla kontakten med mig rör upp för mycket känslor. Han tänker sig att när han flyttar till sin nya lägenhet i juni, då kommer det att vända för honom och då kan vi vara vänner. Kanske.

Det är en jättejobbig situation för mig, för vi hade ju daglig, nära kontakt i över tolv år, var vi än var. Förutom att vi var tillsammans var vi också varandras bästa vänner. Jag hade alltid föreställt mig att vi skulle fortsätta vara nära vänner även om vi separerade. Nu är det ett stort tomrum bara. Det är lite som när en tecknad figur springer över en klippkant. De första stegen springer den i luften, men sen upptäcker den att den inte har fast mark under fötterna längre, och då ramlar den ner. Jag befinner mig fortfarande på nåt sätt svävande i det där fasansfulla ögonblicket där man har upptäckt att det man trodde man kunde lita på var kvar, men att det har ryckts bort.

Han har träffat en ny, men det är inte det som är det jobbiga. Det hemska är att han har stängt ute mig totalt från sitt liv. Jag trodde aldrig det skulle kunna hända, vi stod ju varandra så nära. Kanske för nära. Antagligen för nära. Jag försöker förstå det här genom att förklara det som att han behöver ett rejält avstånd till mig för att bli fri. Sen kan han starta om som vän.

Men den stora frågan för mig är: Ska jag hoppas på att det blir en vänskapsrelation framöver och liksom ha min vänskap för honom på sparlåga, eller ska jag på mitt håll jobba på en total brytning? Se till att komma till en känslomässig punkt där jag inte är ett dugg intresserad av att ha honom ens som vän?

Jag hör ju hur det låter, och jag skulle verkligen ge en kompis med samma frågeställning rådet: Klipp! Det drar ju bara energi!

Varför är det så lätt att se vad andra ska göra, men så svårt att göra det rätta själv...