Att vara introvert är lätt när jag är med Björn

Det fanns en tid när jag helst ville göra allt ensam. Det kunde vara trevligt att vara tillsammans med människor, men det blev alltid påfrestande efter ett tag. När jag var drygt 20 åkte jag till Italien med en kompis, och vi bodde i en bungalow tillsammans i nån turistanläggning. Efter ett par dar blev jag jätteirriterad på henne och började fräsa åt henne som svar på enkla, oskyldiga frågor. Vi blev tvungna att prata ut om det, och jag minns att jag förtvivlat sa att det inte hade med henne att göra och att jag inte förstod vad det var med mig.

Jag har förstått i efterhand att det kan bli så när man är introvert.

Sen hände det sig att jag gick med i sekten Scientologikyrkan, och allt förändrades. Där byggde hela tillvaron på att man betedde sig extrovert, och man drillades i kommunikationsfärdigheter. Jag jobbade som försäljare, och var ganska framgångsrik ett tag. Tills min ekonomi fullständigt kraschade, på grund av alla pengar jag lånat i scientologins namn. Samtidigt kraschade min mentala hälsa. Vi flyttade från Göteborg till en lite ort där jag kunde få lugn och ro.

Ända sen dess har jag brottats med frågan vad min sanna natur är. Det har varit så dubbelt, för jag är bra på att umgås med folk. Jag kan inleda ett samtal med i princip vem som helst och jag kan vara festens medelpunkt om jag har lust. Andra människor brukar uppfatta mig som extrovert. Men sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom för några år sen har jag märkt ganska tydligt att jag blir trött av att vara med andra människor och behöver dra mig tillbaka för att återhämta mig. 

Inte förrän ganska nyligen har jag insett att jag fortfarande är introvert. Jag förändrades aldrig i grunden. Det var bara mitt beteende som förändrades, samtidigt som mitt nervsystem, eller vad det nu är, har haft kvar behovet av att vara ifred. 

Men här kommer en intressant sak: Björn kan jag vara tillsammans med hur mycket som helst. Det är inte ansträngande. Kanske beror det på att han också är introvert och behöver sitt space. Det är aldrig är dramatiskt att säga till honom att jag behöver vara ifred en stund, för han vet precis hur det är. Och även om vi inte drar oss undan i separata rum så kan vi dra oss undan inom oss själva medan vi är nära varandra fysiskt. Läsa en bok, lyssna på musik i lurar, skriva något.

Nu är vi på Gran Canaria, och han har tagit en buss för att titta på en pittoresk by ett par mil härifrån. Jag har gått omkring på stan för mig själv, men tröttnat. Det var mycket roligare igår när jag fick dela upplevelserna i stan med Björn. 

Att vara med Björn är som att vara själv, fast bättre. Kanske finns tvillingsjälar ändå?