Stop smiling, start kvetching
Jag läser en bok från 2001 som handlar om att det är helt ok, och till och med hälsosamt, att klaga. "Kvetch", som det heter på jiddish. Det är enligt författaren Barbara Held en speciell form av klagan som är ihärdig och pessimistisk. Jag har därmed, för att behålla det speciella i begreppet, infört uttrycket "kvetcha" i mitt språkbruk.
Boken heter "Stop smiling, start kvetching" och finns inte längre att köpa. Däremot hittade jag den på ett amerikanskt onlinebibliotek där man bl.a. kan läsa inskannade böcker som är slut hos förlagen och där inga nya upplagor är planerade.
Efter att ha ögnat igenom det viktigaste bad jag Björn att kvetcha en stund. I vanliga fall, när han ondgör sig över olika förtretligheter i tillvaron, blir jag otålig och försöker få honom att gaska upp sig. Vilket inte funkar. Men den här gången märkte jag att det var jag som fick be honom att fokusera på negativa när han hela tiden gled in på att beskriva positiva minnen och liknande. Och jag blev inte det minsta nedstämd eller irriterad av hans kvetchande. Mycket intressant.
Sen var det min tur att kvetcha. Det gick sådär. Jag tänkte hålla på tio minuter, men orkade bara fem. Det var som att när jag verkligen hade tillåtelse så behövde jag inte kvetcha lika mycket som jag trodde. Det byggs väl upp nåt inom en som bara går upp i rök när portarna står vidöppna.
Barbara Held skriver att det vanliga kravet på oss är (hon skriver ju om USA, men jag tycker det stämmer in på Sverige också) att vi ska vara glada och positiva vad som än händer, och att det är påfrestande.
Om man får sluta låtsas att allt är ok så kanske man får mer ork att ta itu med problemen i livet?
Kommentarer
Skicka en kommentar